jag har lyckats bryta mitt kyskhetslöfte. det tog bara... 3 dagar?

men igår kände jag att jag återigen hade lite makt. att liksom kunna välja bort någon man velat ha så bad innan. valmöjlighet är power. män är fan power.

och idag fick jag erbjudande att gå på dejt i veckan. en kille som jag träffade tillbringade en kväll med för ett och ett halft år sedan och helt enkelt fastnade för. jag har nog alltid trott att om vi skulle ses igen så skulle det vara efter x antal öl. som det var den kvällen vi träffades första gången. nu blev jag lite nervös.

det har fantamig varit en riktigt givande första advent!

räknade precis på det, och kom fram till att jag har hånglat med tjugoåtta av mina facebook-kompisar.

jag ska ha hångelförbud fram till lucia

jag berättade för min brorsas flickvän att jag ska lägga ner min själ i år för att skapa riktig julstämning. för en gångs skull! hon undrade hur jag ville ha det, och jag berättade att jag ville sätta sigill på mina paket, ut och hugga egen gran med familjen, skriva rim till alla klappar... där satt jag och såg lite drömmande ut och trodde att jag spred värme till alla själar i rummet och att jag fick omgivningen att tänka på den perfekta ouppnåeliga julen.

"jaha, gör ni inte alltid så? det gör vi alltid i vår familj. vi sitter uppe tillsammans lilla julafton och slår in klapparna och skriver rimmen och sätter sigill på. när det sen blir midnatt så sätter vi på radion, för varje år så spelar dom 'O, helga natt' de första minutrarna, och så sjunger alla med och inviger julen. sen är vi alltid i kyrkan på julafton och lyssnar på christmas carols och bla bla bla....."

idag kom mina föräldrar till mig och frågade: "du, Sara vi tänkte på en sak. hur gör vi med julen i år?"
ja, vadå? vad fan menar ni?
"ja, ska vi verkligen köpa julklappar till varandra i år? hade det inte varit lättare att vi kanske köper en gemensam familjepresent i form av ett pussel, som jag och far kan lägga för att det bara är vi som tycker det är roligt, och så får ni pengar istället?"

när jag får egna barn ska jag fira jul med folk som inte måste jobba hela kvällen och som inte går och sätter sig vid datorn efter julklapparna öppnats eller som somnar framför kalle anka. i december månad är det skam att vara en nilsson.

den här snubben ska jag lyssna på hela december

är äntligen hemma efter en helt fantastisk vecka i London. Det har varit väldigt intensivt med sightseeing, attraktioner och fest. Sömnen har varit i stort sett obefintlig. Har sett och upplevt tusen nya saker som varit helt breathtaking, men jag väljer nu att fokusera på det värsta på hela resan. Nämligen hemresan.

Jag var tvungen att sticka från Mukks flat innan fyra för att hinna till Liverpool Street Station, där jag skulle ta Stansted Express vidare till flygplatsen. Eftersom jag hade varit och kollat på the Dark Knight på IMAX kvällen innan (en bioduk på 26x60 meter, fyllde hela synfältet), så var jag och Mukk inte hemma igen förrän omkring 00.30. Inte lönt att sova då tänkte vi, vi ville ha lite kvalitetstid de sista timmarna.

Så resan börjar strax innan 4. Jag var trött och lite kinkig, då sömnen natten innan varit nästan obefintlig. Men resan till London gick så bra och jag hade koll på allt, så det var egentligen ingenting att oroa sig över. Mukk hade glömt sin adaptor på jobb, så jag kunde inte ladda min mobil som var stendöd, så jag visste att det skulle vara lite krisigt ifall det visade sig att något skulle hända. Men det gör det såklart inte.

Bussresan var ganska relaxing. Kylan gjorde att jag piggnade till lite. Ser att folk i bussen börjar hålla för näsan och vifta frenetiskt med händerna framför ansiktet. Fy fan vilken dålig mage som kan få hela bussen att må illa, tänkte jag. Det kunde ju inte vara något annat fel. Det fick det inte vara.

POFF! Hela bussen blir fylld av tjock rök och busschauffören stannar. Folk utrymmer, men jag ber till Gud att han bara kan fortsätta köra i tio minuter till. Icke sa nicke. Bussen brann. Nästa buss kom inte förrän en halvtimme senare och det visste jag skulle bli tight. Frågade en kvinna om hur långt det var kvar till stationen. "Well, that's quite far. Maybe 3-10 minutes walking." ja, men fan det var väl itne så långt tänkte jag som spenderat hela veckan med låna promenixer. Börjar gå. Det var första gången på hela veckan som jag var rädd för London. Ensam, blond, svensk flicka i en stad som bara nästan hade dött. Sprang genom ghettot och hoppades komma fram snart. Började bli lite irriterad när jag efter tjugo minuter frågade någon om hur långt det var kvar och att det fortfarande var 5 minuters gångväg. Första tecknet på att jag skulle missa planet.

Men jag kom fram! Försökte slappna av igen. Blev nästan arg på min egen noja när jag dubbelcheckade tågbiljetten. Hade köpt entur och en returbiljett när jag anlände till London. Läser på biljetten:
"Valid until 18 nov 08"
Hm... Det måste ju betyda att jag köpte den det datumet...
"From Stansted Airport To London Terminals"
Hjärtat börjar klappa och svetten börjar lacka. Jag kan väl inte vara så jävla idiotisk att jag slängt fel biljett?
Kollar i övre högra hörnet och läser ett stort fett jävla "OUT", som bara lappar till mig i ansiktet.

JÄVLA FUCKING JÄVLA SKIT. Har 8 £ på mig och en ny biljett kostar 18 £. Hör någon säga att det går bussar till flygplatsen för 8 £. Halvspringer lite trött och stressat och försöker hitta bussarna. Den jag skulle med isåfall gick precis. Nästa kommer om en halvtimme säger en dam, som även hon ger mig en lavett. Springer ner halvt förtvivlat till informationen och hör om man inte kan åka på biljetten ändå. Det står ju trots allt 2-way, vilket betyder att det finns en tillhörande returbiljett.

"You need two tickets if you've bought a return"
Ja men snälla snälla sir, jag trodde man kunde slänga den ena när den var förbrukad.
"But you've thrown away the wrong one!!!!!!"

JA MEN FUCK YOU, det är såna jävlar som du som gör att folk bor på gatan!! Han kunde inte ta mitt kort heller och se ifall det hade pengar på. Vilket jag tvivlade på, då jag inte hade speciellt mycket pengar på kortet när jag åkte ner och eftersom jag redan tagit ut 100 £ extra på resan. Han hänvisar mig till en automat, som inte den heller tar mitt kort. Jag går tillbaka, han hänvisar mig till samma automat men pekar åt ett helt annat håll. Jävla idiot. Jag behöver ta ut 10 pund. Förinijävlahelvete, säg att jag har tio jävla pund. Höll tummen så hårt att den blev blå. Jag hade ju inte kunnat ringa mina föräldrar om jag inte haft pengar, eftersom mobilen var stendöd. Nu gällde det. Tio pund trillar ut och jag hade kunnat börja gråta. Går tillbaka till informationskillen och köper min jävla biljett som jag redan betalat för.
"Where are you from? Are you Swedish?" ja.
"Yeah, you look like ABBA!"

Det sa han inte, men jag fick faktiskt höra två gånger på resan av helt olika personer att jag liknade Agneta. Tydligen har väl svenskar ett speciellt utseende.

Jag hoppade på mitt jävla tåg och tänkte försöka lugna ner mig igen med min iPod. Som just idag, just vid den tiden inte fungerar. Jag tänkte att den här resan kommer bli min död. Men sen gick allt som smort, jag bara gled igenom alla kontroller och kom hem till snö (som faktiskt gjorde mig riktigt fridfull) och tunnbröd och kokt medwurst och te utan mjölk. En timme senare blev jag bitter och saknade röda bussar och trevliga engelsmän och alla hus och attraktioner i storlek XL.

ja men jävlar i havet vad det öser ner och blåser utanför fönstret. Gud pissar på oss idag, och som om inte det skulle vara nog så fiser han nästan omkull oss om vi lämnar huset.

Så jag gör det enda rätta idag. Jag lämnar regn och rusk, tar planet till London och... till ännu mer regn och rusk.

Vi ses nästa vecka

ni kan ju lyssna på...

the shins - new slang
&
bon iver - flume

...tills jag kommer tillbaka. hejdå

Idag kom jag på att jag är väldigt omedveten om min vikt, och ställde mig därför på vågen för första gången på pisslänge. Under de senaste arton månaderna har jag gått upp 16 kg.

Någon kanske är chockad, en annan är kanske äcklad. Men jag är faktiskt säker på att de allra flesta just don't give a damn. Inklusive jag. Tror knappt ens att någon har märkt min uppgång. Och anledningen till det tror jag är att under tiden så har mitt självförtroende höjts i takt med kilona. När jag var liten blev jag kallad ett "anorexia-barn" på grund av min klena kroppsbyggnad och jag har alltid glädjts över varje extrakilo jag gainat. Och nu säger mitt BMI att jag är några kilo från övervikt. Fuck that, säger jag. Mät Jennifer Lopez BMI, så lovar jag att hennes rumpa leder henne till kategorin "fetma". Och säg att jag skulle gå upp dessa få kilo som krävs för att jag ska räknas som en liten knubbis. Jag hade haft noll motivation att gå ner igen. Om nästan ingen märker att jag går upp sexton kilo, vem skulle då märka om jag gick ner fem. Inte ens jag är så medveten om min egen kropp. Plus att jag har aldrig haft så fina bröst och så fyllig rumpa som jag har idag. Jag vill bara att folk ska inse att siffror inte är mer än siffror, jag har aldrig känt mig så snygg och så säker på min kropp som jag gör idag. Och för 1 ½ år sen hade jag aldrig tagit på mig så tajta och framhävande klänningar som jag kan göra idag.

Jag vet vad som har hänt mig de senaste arton månaderna, och vad som händer de allra flesta tjejer i min ålder. Jag har gått från en tanig flicka till en fyllig kvinna. Stå stolta istället för att gräva ner er.

Nu ska jag ta på mig något tajt. Ikväll dansar vi bland män i uniform.

imorgon ska jag och brorsan köra ut till farmor i ingelstorp och hylla hennes 87-årsdag. far har varnat oss att hon varit lite deppig på sistone, då många av hennes kompisar har gått bort. förutom en, som istället drabbades av en stroke som gjorde halva henne förlamad. vill ni veta vad vi har köpt till en gammal gumma med dödsångest? ett senilsnöre. bara. jag måste berätta vidare hur fruktansvärda mina föräldrar är på presenter i ett annat inlägg.

jag pratade med jessica i norrland för bara en liten stund sen. vi uppdaterade varandra med diverse intriger och händelser i söder samt i norr. jag öppnade mitt hjärta för henne och berättade hur stolt jag var över mitt agerande i helgen. jag var ute och roade mig i lördags och fick erbjudande från två gamla flammor (om jag verkligen har mage att kalla dom för det) att följa med dessa hem. jag tackade vänligt men bestämt nej till de båda förslagen.

ni förstår innebörden? ni som känner mig inser storheten med mitt handlande? min fyllekåta är botad! (fyllekåta? ...verkligen? fyllekåthet? ...iallafall)

Jessica var inte lika imponerad. Hon påminde mig om att alternativ ett självutnämnt sig som en ringrostig älskare och att jag själv utnämnt alternativ två till en ringrostig älskare efter diverse sadistiska lekar, som har utvecklats till traumatiska minnen.

Jessica säger:

så vi kan väl snarare dra slutsatsen att köttet inte var bra på marknaden i helgen

ja, vad har jag egentligen för höga tankar om mig själv. min fyllekåta är en del av mig, som är obotlig och som jag fortsättningsvis kommer att stå stolt över.

jag har varit så extremt jävla sötsugen på att blogga på sistone. men jag har hejdat mig när jag har läst andra bloggar. min största fasa är att bli en av alla dessa grötmyndiga bloggar, som går ut på att anteckna alla livets självklarheter och klichéer. det värsta är att när detta antecknas, så slår jag vad om att dessa bloggare tänker att "Herregud, jag har kommit på livets stora gåta! Äntligen har världen fått ta del av någon som vågar uttrycka sina åsikter på ett målande och beskrivande sätt, genom att lägga in udda adjektiv såsom 'fantastiskt', 'häpnadsväckande' och 'himla fint'... Jag myntar för helvete nya begrepp!"

Jag talar om dessa bloggar som ambitiöst talar om att kärlek - det är något alldeles speciellt som du ska ta vara på. Och varför finns egentligen krig? Våld löser inga problem. Men i och för sig, i krig och kärlek är allt tillåtet har jag hört. Det är dåligt att äta kött, för det innebär att djurs liv måste sättas till. Och det är elakt att plåga djur. Och att vara elak är dåligt. Och det som är dåligt, det är inte bra.

Självklart är jag inte den som har bredast perspektiv på världen och det är därför jag är skraj för att börja blogga igen. Om jag blir lika klichéartad, så är det inte längre okej för mig att skratta åt alla krönikor och unika livsåskådningar som skrivs. Och att få göra det är trots allt en av anledningarna att jag överhuvudtaget orkar ta mig ur sängen på morgnarna.

Så... för att detta inte ska hända. Ge mig lite tips! Någon som vet hur man hittar inspiration att skriva inlägg efter inlägg utan att tappa glimten i ögat? Jag har redan kört bajs och blondinsara, men där tappade jag gnistan fortare än kvickt. Vad vill ni höra?