the American Dream
Rastlöshet borta.
Nu har jag planer i minst ett år framöver. Den tolfte drar jag till the big apple på au pair-skola. Efter en helkväll på Manhattan flyger jag vidare till min värdfamilj i Minneapolis, MN. I minst tolv månader ska jag ta hand om två flickor på 5 och 7 och i det här huset ska jag bo.
Har höga förväntningar, förhoppningsvis inte för höga. Har redan kommit i kontakt med ett par svenskor som bor i området. Plus en "mormor", som tydligen är släkt med min mammas bästa kompis. Jag lovar att uppdatera er från andra sidan Atlanten, förhoppningsvis har jag blivit klar med min nya blogg tills dess.
På söndag ska jag se football hos Rasmus i Skurup. Ska lära mig lite mer om Minnesota Vikings, det lag jag antagligen kommer heja på närmaste året.
Jag hör av mig.
Ett steg fram, två steg tillbaka... Fem steg fram.
Hur lyckas man koncentrera sig på presens, när bara framtiden finns i tankarna? Känner mig inte fågelfri som jag gjort de senaste månaderna. Jag går i ständig väntan. Mitt rum här hemma känns trängre än mitt rum på Gotland - trots tre gånger yta.
"Hemma" räcker inte till längre. Är förresten övertygad om att jag inte är hemma längre. Jag är långt långt borta och jag längtar hem.
Jag vill samla erfarenheter och kunskap. "Träffa gamla kompisar" och "fotbollskväll" är slöseri med tid. Var dag utan något uträttat är en skam, ett steg tillbaka. Måste lära mig att hålla huvudet i trim.
Dags att ta sig i kragen. Jag ska vara hemma till jul.
Stoppa mig inte nu.
Det är en spännande tid nu. Jag känner att jag blir lite längre och lite bättre för var dag som går. Och jag vet att det är en process, men jag vill bara skynda på den, samtidigt som jag inte vill stressa fram den. Det var längesen jag kände den här känslan så starkt; min motivation är så hög och jag är så sugen på livet. Jag vill träffa alla människor, jag vill se alla platser, jag vill göra alla saker.
Och vet ni. Jag kan göra vad som helst och bli vad jag vill.
För bara ett halvår sen, hade jag ett behov av andras åsikter och gärna ett medhåll, innan jag kunde genomföra ett beslut. Inatt upptäckte jag att den enda bekräftelsen jag kräver idag, är den från mig själv. Jag litar på mig. Och jag har så mycket motivation! Det kliar i hela kroppen och jag vill ta mig an alla uppgifter, som kommer hjälpa mig att klättra uppåt! Och jag har särskilt en vän att tacka, för att han såg min potential och för att han har lärt mig att inte nöja mig.
Det enda jag saknar är en passion.
Nu har jag saker planerat i drygt ett år framöver. På måndag åker jag till Gotland för att testa på ett jobb, som jag inte har någon erfarenhet av. Ska bo med människor jag aldrig förr träffat. Jag ska ta mitt körkort, hitta en familj som matchar mig och till hösten åka över Atlanten som au pair. Helt ensam, en helt ny värld. Och jag har himlen ovanför mig och framtiden i mina fötter. Jag ska göra allt helhjärtat, leva i presens och testa mina gränser. När jag kommer hem, hoppas jag att jag har hittat det jag brinner för.
Hör mig, när jag säger att:
Jag var definitivt gjord för dessa dar.
Här har vi någon som fastnat i rondellen
Idag fick jag reda på att min körlärare är knäpp.
Hade haft en bra lektion i innerstan. "Öva lite mer på att hålla koll på högerregeln och blockeringsregeln. Lite med placeringarna." Sure. På väg tillbaka mot körskolan småpratade vi lite och hon berättade att hon inte skulle komma hem förrän till midnatt, för hon skulle hålla i en kvällskurs. Aha, kurs på Sjölin Lantz tänkte jag. Kopplade inte riktigt varför den skulle hålla på så sent. Förrän hon berättade att hon var ett utbiltat medium och skulle lära ut andra människor att ta kontakt med den andra sidan.
...
"... Jaha. Tror du verkligen på att det fungerar?"
"Jag _vet_ att det fungerar."
Och så började hon berätta om att spå i tarotkort och dylikt. Så... Hon tror alltså på tarotkort också? Kände mig plötsligt väldigt lurad. Nej, jag tycker inte att new age är spännande, jag tappar lite respekt för dom som tror på hokus pokus.
Skulle ha frågat ifall hon var sugen på 1.000.000 $. James Randi är bara ett telefonsamtal bort. Koko.
Hälsningar från Mölndal
Jessica har somnat framför School of Rock och jag sitter och känner mig så upprymd över igår, idag och allt efter det. "Allt efter det" speciellt. Innan jag kommer hem på söndag, så ska jag ha hunnit träffa flera mer eller mindre nära kompisar, som jag inte sett på mycket länge. Jag ska hinna med en telefonintervju, som tar mig steget närmre USA och jag ska spela volleybollmatch för första gången på drygt ett år. Life is good.
Jag har blivit så positivt överraskad över hur människor, arbetsgivare och rekryteringsledare, har varit så välkomnande. I förrgår ringde en tjej från Fårösunds Fästning, som jag har sökt jobb hos, för att höra hur mina planer inför sommaren har utvecklats. Berättade att jag fått jobb på Sigmundsgården på Fårö. Det gladde tydligen henne, eftersom dom redan hade fullsatt. Hon ville bara se hur det gick för mig, berättade när hon började jobba på fästningen och tyckte att jag kunde komma in om och säga hej när jag anlände till Gotland. Mentaliteten överhuvudtaget på ön verkar vara väldigt lugn och gästvänlig. Tror inte det ska bli några svårigheter att skaffa nya kontakter i sommar.
Min rekryteringsledare för au pair-jobbet mailade mig idag och behövde en telefonintervju. Hon skrev att om jag inte ville ta det över telefon, så kunde vi ta en fika någonstans i Malmö, som hon bjöd på. Har aldrig träffat henne förr. Tyvärr spenderar jag resten av veckan på västkusten, så det blir ett telefonmöte i vilket fall. Men jag blir så glatt överraskad av folks välvilja.
Ser hemskt mycket fram emot sommaren nu. Komma ifrån Ystad-miljön i två månader. Nya utmaningar. Lära mig ett nytt jobb, lära känna nya människor... Som sagt. Life is good.
Jag har blivit så positivt överraskad över hur människor, arbetsgivare och rekryteringsledare, har varit så välkomnande. I förrgår ringde en tjej från Fårösunds Fästning, som jag har sökt jobb hos, för att höra hur mina planer inför sommaren har utvecklats. Berättade att jag fått jobb på Sigmundsgården på Fårö. Det gladde tydligen henne, eftersom dom redan hade fullsatt. Hon ville bara se hur det gick för mig, berättade när hon började jobba på fästningen och tyckte att jag kunde komma in om och säga hej när jag anlände till Gotland. Mentaliteten överhuvudtaget på ön verkar vara väldigt lugn och gästvänlig. Tror inte det ska bli några svårigheter att skaffa nya kontakter i sommar.
Min rekryteringsledare för au pair-jobbet mailade mig idag och behövde en telefonintervju. Hon skrev att om jag inte ville ta det över telefon, så kunde vi ta en fika någonstans i Malmö, som hon bjöd på. Har aldrig träffat henne förr. Tyvärr spenderar jag resten av veckan på västkusten, så det blir ett telefonmöte i vilket fall. Men jag blir så glatt överraskad av folks välvilja.
Ser hemskt mycket fram emot sommaren nu. Komma ifrån Ystad-miljön i två månader. Nya utmaningar. Lära mig ett nytt jobb, lära känna nya människor... Som sagt. Life is good.
One small step for man...
Nu har jag äntligen, äntligen, äntligen skickat in min application för au pair-jobbet i Amerikat. Har skjutit på det och pulat med det i säkert ett halvår. Skickade iväg det en halvtimme innan deadline ikväll.
Det här är mitt personliga brev, som bara är en liten del av min fullständiga ansökan. Lite gay kanske, men jag ville att inledningen skulle sticka ut lite från andra applications:
"I have a dream.
I have a dream, that one day I will stand on my two bare feet and watch the Atlantic sea from another angle of the world.
I have a dream, where I see myself adjust to and enjoy another culture and its traditions.
I have a dream, that I shall practice the knowledge I’ve got so far in my life, and learn more about myself and the person I want to become.
I have a dream, that I, with ambition and passion, will see myself succeed with my purposes to get along and get to know a brand new family in a newcoming era of my life.
I have a dream, that I will return smiling to my homecountry, with inspiring memories and with new thrilling goals and destinations.
I, Sara, am an outgoing Swede, that is very curious about life in general, and about what it has to offer. I find new tasks and adventures very appealing, and want to see and get out as much of my life as I possibly can. I think my attitude to life has developed from a superb childhood. My parents have always been very supporting, and they find my dreams almost as exciting as I do.
I think the life as an au pair will fit me perfectly. Children overall have always been very inspiring to me. The honesty. The spontaneity. They are not afraid of having dreams and they often have a strong will to learn. There is a burning fire, that wants to experience life and try the limits to the edge. I have worked on different preschools since September last year, and have taken care of children since a couple of years back. The most rewarding thing with the job, is to see the children develop as they grow up. To know that they are just at the beginning of something beautiful. That they actually are growing up to be adults, with different qualities and opinions. To see them as individuals – that’s what makes the job interesting.
I’ve been blessed with a great environment during my growth. Big green areas, good possibilities to practice sports, live close to the sea... Therefore I and my brothers have spent many time outdoors playing. This is something that I’ve utilized when I’ve taken care of children in my hometown. Go to the park and play some soccer. Go to the beach and take a swim or an ice-cream. Those things gets very appreciated.
In my free-time, I use my town as a place where I can practice my creativity. The beautiful environment, especially in the summer; with its cobblestoned streets and medieval houses, becomes a great motif when I go out photografing. The asphalted hills are perfect, when I go out on a trip with my longboard. And only a few miles away, there is a extraordinary landscape, with plains and rapeseed and horses and cows. Me and my family enjoy spending time there, maybe for a bicycle trip or just a picnic.
I tell you. As I will help your children to grow during this year, I’m positive that they will help me to grow as well. This will be the greatest adventure for me so far, and I hope that you and your children want to be a part of my dream.
Sara Nilsson"
Ikväll är det the Mamas and the Papas som gäller. Kanske lite Beach Boys och Gipsy Kings. California, here we come...
"A world under her feet"
Foto: Deserie Boström
DET PIRRAR OCH JAG DARRAR
Wow. Det var längesen jag var så party på en onsdag. Klunkade i mig en lättöl för att lätta på mina begär, men dumma jag borde väl insett att det hade total motsatt effekt. Eftersmaken av lättöl smakar lite snus. ...Och DÄR fick jag lite nikotin-abstinens. En generalare kanske?
Klaxons är i luften och jag leker lite med bas och diskant. Det hjälper inte. Jag vill... springa en runda. Cykla. Hångla. Jag har så konstiga lustar nu! Vad händer med mig? Är det solen? Lite vårkrank?
Kanske kaffe?
Uppdatering
Det var mycket som hände runt årsskiftet. Började prioritera annorlunda. Intresserade mig för nya saker. Förstod vilka förmåner som kommer hand i hand med självgranskning. Jag kanske blev aningen tråkig...
Jag tröttnade på att blogga. Av diverse anledningar, så kändes dagboken mer lämplig ett tag. Nu har jag tröttnat på min dagbok. Jag har gud-bevare-mig inte skrivit någonting på minst en månad. Och jag har inte direkt fått abstinens. Jag... har annat för mig. Tror jag. Kanske är jag lite inspirationslös. Vad som sker i mitt liv just nu är antagligen inte intressant för många andra än mig själv.
Men jag tyckte trots allt att det inte var mer än rättvist med någon form av uppdatering här. Förhoppningsvis kommer kanske då lusten åter.
Sommar. Spenderas på Gotland, förhoppningsvis. Jag åker upp med Sara Granath någon dag efter midsommar och om det ter sig väl och arbetsmarknaden gör ett undantag, så stannar jag till slutet på augusti.
Hösten. Har suttit och fyllt i ansökningshandlingar till min planerade au pair-tripp hela dagen. Om det blir som planerat, så kommer jag iväg i september-oktober nån gång. Då slipper jag dessutom betala en depositionsavgift på 2 komma 5 lusingar. California Dreaming börjar kännas som California-gonna-happen! Det känns som att jag börjar komma ifrån min eskapist-värld. Jag låter inte saker komma till mig längre, utan vågar ta tag i det. Och gör det, bannemig!
Vardagarna - sysselsätter jag mig mestadels med jobb. Förskolevikariatet har börjat ta lite fart, äntligen. Och nu när det är vår, så har det plötsligt blivit longboardsäsong. Jag har hunnit vara ute två gånger i veckan och suger fortfarande på att vippa svängarna. Men det känns att det är på gång. Känns i luften att allt är på gång nu.
Helgen - spenderar jag helst och oftast med öl och vänner, alternativt i en varm säng i Lund. Bra vilket som.
Och innan våren kom, då var antagligen vinterns höjdpunkt en veckas visit hos Jessicas Övik. 26 minusgrader, Paradisbad, rostbröd, hembränt, norrlänningar, skotrar och hitchhiking.
Kort och intensiv uppdatering. Så!
I'll be back - förmodligen.
Jag tröttnade på att blogga. Av diverse anledningar, så kändes dagboken mer lämplig ett tag. Nu har jag tröttnat på min dagbok. Jag har gud-bevare-mig inte skrivit någonting på minst en månad. Och jag har inte direkt fått abstinens. Jag... har annat för mig. Tror jag. Kanske är jag lite inspirationslös. Vad som sker i mitt liv just nu är antagligen inte intressant för många andra än mig själv.
Men jag tyckte trots allt att det inte var mer än rättvist med någon form av uppdatering här. Förhoppningsvis kommer kanske då lusten åter.
Sommar. Spenderas på Gotland, förhoppningsvis. Jag åker upp med Sara Granath någon dag efter midsommar och om det ter sig väl och arbetsmarknaden gör ett undantag, så stannar jag till slutet på augusti.
Hösten. Har suttit och fyllt i ansökningshandlingar till min planerade au pair-tripp hela dagen. Om det blir som planerat, så kommer jag iväg i september-oktober nån gång. Då slipper jag dessutom betala en depositionsavgift på 2 komma 5 lusingar. California Dreaming börjar kännas som California-gonna-happen! Det känns som att jag börjar komma ifrån min eskapist-värld. Jag låter inte saker komma till mig längre, utan vågar ta tag i det. Och gör det, bannemig!
Vardagarna - sysselsätter jag mig mestadels med jobb. Förskolevikariatet har börjat ta lite fart, äntligen. Och nu när det är vår, så har det plötsligt blivit longboardsäsong. Jag har hunnit vara ute två gånger i veckan och suger fortfarande på att vippa svängarna. Men det känns att det är på gång. Känns i luften att allt är på gång nu.
Helgen - spenderar jag helst och oftast med öl och vänner, alternativt i en varm säng i Lund. Bra vilket som.
Och innan våren kom, då var antagligen vinterns höjdpunkt en veckas visit hos Jessicas Övik. 26 minusgrader, Paradisbad, rostbröd, hembränt, norrlänningar, skotrar och hitchhiking.
Kort och intensiv uppdatering. Så!
I'll be back - förmodligen.
pretty fly for a white guy
imorgon ska jag ha maskerad. tema 90-tal. har tillbringat dagen med att ladda ner alla hits från 1996-2000, så hela dagen har jag suttit i en nostalgisk trans. tills nu när offspring - pretty fly sattes igång, då jag vaknade till och kom ihåg en ganska rolig sak.
jag tror det var lill-trean eller lill-fyran vi gick i, då vi skulle fira FN-dagen i Ängaskolans aula. för att visa vår kulturella mångfald i sverige, så fick de i klassen som kunde räkna till tio på ett annat språk, göra det på FN-dagen. i aulan, inför hela skolan. av någon anledning hade jag lärt mig att räkna utantill på kinesiska. natti skulle räkna på spanska. den dumme skulle räkna på engelska, för han kunde inget annat. säret som gick i vår klass fick lov att räkna på svenska.
jag hade lärt mig kinesiskan genom att läsa rakt av den fonetiska översättningen. försök uttala det här på grovskånsk dialekt, så förstår nu hur jag lät i aulan:
"ii, ör, sz, zan, ao, lio, tji, ba, jio, sjz"
natti däremot! hon räknade såhär:
"uno, dos, tres, cuatro, cinco, cinco, seis"
inför hela skolan... hon är allt bra dum natti, men har alltid lyckats hålla det på en charmig nivå. dumhuvud.
jag tror det var lill-trean eller lill-fyran vi gick i, då vi skulle fira FN-dagen i Ängaskolans aula. för att visa vår kulturella mångfald i sverige, så fick de i klassen som kunde räkna till tio på ett annat språk, göra det på FN-dagen. i aulan, inför hela skolan. av någon anledning hade jag lärt mig att räkna utantill på kinesiska. natti skulle räkna på spanska. den dumme skulle räkna på engelska, för han kunde inget annat. säret som gick i vår klass fick lov att räkna på svenska.
jag hade lärt mig kinesiskan genom att läsa rakt av den fonetiska översättningen. försök uttala det här på grovskånsk dialekt, så förstår nu hur jag lät i aulan:
"ii, ör, sz, zan, ao, lio, tji, ba, jio, sjz"
natti däremot! hon räknade såhär:
"uno, dos, tres, cuatro, cinco, cinco, seis"
inför hela skolan... hon är allt bra dum natti, men har alltid lyckats hålla det på en charmig nivå. dumhuvud.
så blir det höst igen
anledningen att jag knappt skriver någonting längre, är för att det inte finns någonting att skriva om. jag är ganska trött på vardagen. och helgerna. jag intalar mig själv att det händer nya, spännande saker varje vecka, men alla "nya, spännande saker" är ju precis likadana. samma visa vecka efter vecka. helg efter helg. ibland tror jag att livet tagit en ny vändning, men jag är för trygg i min vardag, så ingenting utvecklas. "har det bra som jag har det." det är för osäkert att ändra på ett fungerande system. har hamnat i en riktig slentrian. jag vill inte chansa. jag pallar inte chansa i ystad längre.
jag vill inte vänta och se vad som händer. jag vill rymma iväg någonstans. till nya människor, en främmande kultur, jag vill reboota mitt liv
jag vill inte vänta och se vad som händer. jag vill rymma iväg någonstans. till nya människor, en främmande kultur, jag vill reboota mitt liv
resa: köbenhavn
nu kände jag att det blivit mycket bilder och lite text i min blogg. och det känns tråkigt. bilder är tråkigt. bilder suger. inte lika roligt sätt att uttrycka sig på.
men jag är ändå tvungen att bjuda på några bilder från min gårdag. jag har nämligen fått en kamera i julklapp, så nu kommer bilddagboken uppdateras flitigt. igår då ja, ja då snackade jag med en brud från trollhättan som jag träffade i sisådär två timmar för nån helg sen. hon och 4 män skulle till köpenhamn och jag paxade genast en plats i bilen. mycket öl. massa naket. kvällens ständigt återkommande samtalsämne var pattknull. jag kände mig som hemma.
men jag är ändå tvungen att bjuda på några bilder från min gårdag. jag har nämligen fått en kamera i julklapp, så nu kommer bilddagboken uppdateras flitigt. igår då ja, ja då snackade jag med en brud från trollhättan som jag träffade i sisådär två timmar för nån helg sen. hon och 4 män skulle till köpenhamn och jag paxade genast en plats i bilen. mycket öl. massa naket. kvällens ständigt återkommande samtalsämne var pattknull. jag kände mig som hemma.
tack natti
det här måste vara den finaste julklapp jag fått. när jag såg den stå så mild utanför dörren, så började det minsann att tåras.
om ni inte vet varför, så kan ni läsa anledningen till min starka reaktion här
den ihop med min nya fina LONGBOARD förstås!!
om ni inte vet varför, så kan ni läsa anledningen till min starka reaktion här
den ihop med min nya fina LONGBOARD förstås!!
såhär dan före dan
far och jag klädde granen idag
jag bakade pepparkakor hos marcus och marie för en fjorton dar sen. första gången jag använt kristyr tror jag, so jag gick bananas! här en ren med synfel.
och här; en pepparkaksman. jag tycker synd om alla gubbar som liknar eunucker.
jag hoppas på en vit julafton och en allt annat än vit juldag.
god jul
jag bakade pepparkakor hos marcus och marie för en fjorton dar sen. första gången jag använt kristyr tror jag, so jag gick bananas! här en ren med synfel.
och här; en pepparkaksman. jag tycker synd om alla gubbar som liknar eunucker.
jag hoppas på en vit julafton och en allt annat än vit juldag.
god jul
får jag klämma på ditt paket?
i nilssonfamiljen så kommer julstämningen inte förrän lillejulafton. idag har vi satt upp granen, klätt den, slagit in julklappar, gjort kola... hellre koncentrerad julstämning i två-tre dagar. vi har till och med satt upp tavlor och julgardiner idag. min mamma ville att jag skulle sätta tomtar på kaklet. jag fattar inte varför vi inte gjort något under de senaste 4 veckorna.
men nu så, faktiskt. jag trodde att jag var t anti-jul i år, men nu när familjen är samlad (förutom marcus som ligger hemma och kräks), så blir jag ett idealbarn. och mina föräldrar blir idealföräldrar. johan är som han brukar, men vi andra liksom accepterar det. ja, nästan respekterar honom! det är så god stämning att jag, mor och far kan sitta och spela alfapet, medan johan och hans polare sitter och dricker öl och röker vattenpipa inomhus några meter ifrån! wow! nu ska jag ta vara på den här stämningen. och ha lite julkrök efter allt julstök.
men nu så, faktiskt. jag trodde att jag var t anti-jul i år, men nu när familjen är samlad (förutom marcus som ligger hemma och kräks), så blir jag ett idealbarn. och mina föräldrar blir idealföräldrar. johan är som han brukar, men vi andra liksom accepterar det. ja, nästan respekterar honom! det är så god stämning att jag, mor och far kan sitta och spela alfapet, medan johan och hans polare sitter och dricker öl och röker vattenpipa inomhus några meter ifrån! wow! nu ska jag ta vara på den här stämningen. och ha lite julkrök efter allt julstök.
omskakande
Ja, ni har säkert hört lika många versioner som ni känner skåningar. Igår hade vi ett givet samtalsämne på jobb, över sms, här hemma... Hur många gånger fick man inte höra frasen: "Vaknade du av jordbävningen?! Jag trodde att det var..."
Så nu ska ni och få höra mina upplevelser från morgonen den 16/12 -08
Jag vaknar av att hela sängen skakar frenetiskt och av att mor och far skuttar hurtigt nerför trappan. Senast jag såg dom agera så instinktivt var när TVn brann. De har en livlig diskussion om vad som händer och kommer fram till att det förmodligen är värmepannan som har exploderat. Jag själv var väldigt förvirrad, men stirrade ut genom fönstret, i riktning mot det dova mullret och tänkte: "Jaha, det var bara en tidsfråga. Nu kommer terroristerna och straffar oss och våra många hundra års politisk neutralitet. Nu är det tamefan allvar." När far la fram förslaget om att vi varit med om en jordbävning så tyckte jag att han var från vettet. Mmm, men eller hur. I Ystad sa du att vi befann oss, va?... Pilutta mig.
Det var iallafall kul att se alla grannar i pyjamas. Och höra om allas reaktioner. Någon som varit uppe och jagat inbrottstjuvar, en annan som ramlat ur sängen. Och den där artikeln om pepparkakshuset som rasade är ju bara för underbar. Och plaststolen som hade ramlat. Det är humor.
Så nu ska ni och få höra mina upplevelser från morgonen den 16/12 -08
Jag vaknar av att hela sängen skakar frenetiskt och av att mor och far skuttar hurtigt nerför trappan. Senast jag såg dom agera så instinktivt var när TVn brann. De har en livlig diskussion om vad som händer och kommer fram till att det förmodligen är värmepannan som har exploderat. Jag själv var väldigt förvirrad, men stirrade ut genom fönstret, i riktning mot det dova mullret och tänkte: "Jaha, det var bara en tidsfråga. Nu kommer terroristerna och straffar oss och våra många hundra års politisk neutralitet. Nu är det tamefan allvar." När far la fram förslaget om att vi varit med om en jordbävning så tyckte jag att han var från vettet. Mmm, men eller hur. I Ystad sa du att vi befann oss, va?... Pilutta mig.
Det var iallafall kul att se alla grannar i pyjamas. Och höra om allas reaktioner. Någon som varit uppe och jagat inbrottstjuvar, en annan som ramlat ur sängen. Och den där artikeln om pepparkakshuset som rasade är ju bara för underbar. Och plaststolen som hade ramlat. Det är humor.
