det är med stora portioner hat och en liten skopa kärlek, som jag ger min välsignelse till jessica och jessica att fly skåne.

för någon vecka sedan bestämdes det nämligen att vår alles jävliga Juhlin, den 22 september, ska bli norrlänning. 120 mil är inte riktigt okej. och idag ringer Mukk från Stockholm och berättar att hon fått både boende och jobb i London, vilket innebär en kort visit i Sverige för att hämta sina tillhörigheter, för att senare i nästa vecka resa över havet och bosätta sig.
 
jag vet inte riktigt vad som är sorgligast. dessa tu ligger med god marginal på min topp 5-lista av närmast stående vänner. det skulle tänkbart kunna vara svårare om några halvbra polare tog sitt pick och pack och stack, då det förmodligen skulle innebära ett slut på en vänskap. för Jessica och Jessica är jag fullkomligt övertygad om att jag kommer att ha kvar, var dom än bestämmer sig för att landa. jag kommer att hälsa på, och om inte ekonomin sviker så tror jag inte att det kommer bli alltför långa perioder mellan våra visiter. det kan ju faktiskt vara positivt att ha lite kontaker runtom i världen, nu vet jag var jag ska bo ifall jag blir sugen på big ben eller norrlands guld!

men visst känns det. det är två personer som jag i åratal haft på cykelavstånd. två av en handfull personer som förmodligen känner mig utan och innantill. två olika vänskaper vars historia räcker sex respektive nitton år bakåt i tiden. vad fan, den ena var till och med i samma rum som mig när jag förlorade min oskuld. går inte att förneka att vi delar mycket.

men gud vad jag uppmuntrar deras val. ja, gud ja. jag tycker det är så häftigt att de vågar slänga sig ut i ovissheten. jag hoppas innerligt att jag kan visa samma kurage inom ett halvår. telefonavstånd är faktiskt inte fy skam.