don't think twice, it's alright

jag väntar mig världens bästa julklapp den nionde december!! Min puls gick upp i hundraåtti när jag läste att BOB fucking DYLAN kommer till MALMÖ i mars! nej, jag skämtar inte om såna allvarliga saker


voodoo child

stundvis älskar jag mitt jobb och stundvis avskyr jag det. stundvis känner jag riktigt moderliga känslor till barnen, medan jag en annan stund kan känna starka tvångstankar att bara lappa till dom. det finns fyra sorters barn: söta, fula, glada och ledsna. om jag vetat att jag skulle få en vacker liten solstråle när jag skaffar familj, så hade jag försökt att inte dröja så länge. men det finns ju alltid en hake - tänk om man får ett superfult barn som bara gråter och slåss hela tiden! det är min absoluta farhåga. där finns vissa barn på dagisen, som hade gjort mig väldigt självdestruktiv om de var mina. nu vet jag iallafall vad jag inte ska döpa mina barn till.

min pappa vaknade förresten i soffan av en annan typ av mardröm, när jag käkade frukost i morse. han var helt förskräckt och jag frågade vad det var för hemsk mardröm. "jo, grannen hade dragit upp ALLA sina växter i trädgården och lagt singel istället!" ...men far, det var väl inte så farligt... "jo men det kommer mer! sen hällde dom singel i VÅR trädgård! fastän vi inte hade beställt någon!!!"

jag har nog inte så bråttom att bli vuxen och skaffa familj om jag tänker efter

När vinet glöder i de fyllda glasen

alltså min mamma har så konstiga uttalanden ibland. eller allt som oftast faktiskt. hon har alltid ett dolt budskap med sina kommentarer, som Jag tror att Hon vill att Jag ska förstå utan att Hon ska behöva säga det rakt ut. om ni förstår. jag förstår iallafall alltid alla hennes motiv och försök till att nå mitt undermedvetna. vad fan, tror hon inte att jag kan läsa henne efter nitton år liksom.

till exempel när vi sitter vid tvn. jag sitter vid min laptop. vi har inte sagt ett ljud på en halvtimme. mor zappar mellan olika reklamer. IQ-reklamen dyker upp på tvn och hon stannar upp mellan zappningarna, ett väldigt medvetet drag. sneglar lite på mig för att se ifall jag tittar och uppfattar vad som sker på tvn. jag ignorerar. hon märker att jag inte tittar på reklamen och inte suger åt mig alla budskap den levererar. hon känner att hon måste göra ännu något extra för att jag ska uppmärksamma vad som sker. hon slänger ur sig en extremt ogenomtänkt kommentar.

"man blir tjock av öl och sprit!"
...va?
"ja, alltså, det är det första man tar upp i sånadär program med anna skipper"
...jaha? ja, detta var ingen direkt omskälvande världsnyhet mossan. hur kom detta på tal?
"nä, alltså, jo, jag såg något på tv som fick mig att tänka på det..."

jaha okej. ja, jag ignorerar på nytt. min mor sitter och tror att hon dragit ner på min ölkonsumtion kommande helg. eller kanske är hon nöjd över att iallafall ha gjort ett försök. eller jag förstår faktiskt inte alls vad hon ville få ut av den konversationen.

eller som för fem minuter sedan

"Jag tycker att det känns jättejobbigt att gå ut och handla julklappar till er!"
...jaha igen? vad är det som är jättesvårt? jag har skrivit upp en ganska exakt formulerad och ganska lång önskelista till er för att underlätta? (nu har jag nämligen bestämt mig för att försöka ifrågasätta istället för att ignorera framöver)
"jo men vadå en flygresa? hur lätt är det att köpa? och marcus vill bara ha en sak och det är en digitalkamera!"
ja men nu tog du ju det enda som var lite flummigt på min önskelista. är det något annat som är svårt att förstå? och vad marcus önskar sig har väl inte direkt något med mig att göra. vad ville du egentligen få fram med ditt uttalande? att vi inte ska köpa julklappar till varandra? eller bara ge mig dåligt samvete för att ni måste lägga ner massa energi på julklappar?
"nä men va, var det så du kände? hur i hela världens frid kunde du tolka det som ett påhopp? jag hade absolut inga baktankar med min spontana kommentar! I come in peace!!!"

Välkommen på fest på lördag förresten. Då ska jag bli full. Och sen ska jag suga av någon på toaletten och låta honom fotografera mig med sin mobilkamera under tiden.

doften av testosteron

jag har lyckats bryta mitt kyskhetslöfte. det tog bara... 3 dagar?

men igår kände jag att jag återigen hade lite makt. att liksom kunna välja bort någon man velat ha så bad innan. valmöjlighet är power. män är fan power.

och idag fick jag erbjudande att gå på dejt i veckan. en kille som jag träffade tillbringade en kväll med för ett och ett halft år sedan och helt enkelt fastnade för. jag har nog alltid trott att om vi skulle ses igen så skulle det vara efter x antal öl. som det var den kvällen vi träffades första gången. nu blev jag lite nervös.

det har fantamig varit en riktigt givande första advent!

staropramen + modest mouse = success

det är föräldrafritt. hittar modest mouse bästa album på datorn (good news for people who love bad news). hittar iskall staropramen i kylen. konstaterar att klockan inte är mer än halv sex och jag har hela kvällen att göra ingenting på. är nämligen sliten efter en lång dag på jobb. JA ni hörde. jobb! när jag började fundera ut alternativ och hade planerat in arbetssökardagar nästa vecka, så ringer anita resurs på mobilen. behövde bara vänta cirka två månader på det samtalet. och det blev inte ens en hel dag, jag har jobbat 10-13, vilket betyder att jag kommer få nån hundring i december...

men fi fan hörrni vad roligt jag hade på jobbet. fick blåsa på skrapade knän, hota pojkarna med tjejbaciller, förlora med flit i "vem där?". kanske svårt att hinna tröttna på barnen efter tre timmar, men det är en jävla skillnad från äldreboendet. nu jobbar jag med liv istället för död.          Foto: Charlie Thompson

för mycket av det goda

räknade precis på det, och kom fram till att jag har hånglat med tjugoåtta av mina facebook-kompisar.

jag ska ha hångelförbud fram till lucia

from all of me, to all of you

jag berättade för min brorsas flickvän att jag ska lägga ner min själ i år för att skapa riktig julstämning. för en gångs skull! hon undrade hur jag ville ha det, och jag berättade att jag ville sätta sigill på mina paket, ut och hugga egen gran med familjen, skriva rim till alla klappar... där satt jag och såg lite drömmande ut och trodde att jag spred värme till alla själar i rummet och att jag fick omgivningen att tänka på den perfekta ouppnåeliga julen.

"jaha, gör ni inte alltid så? det gör vi alltid i vår familj. vi sitter uppe tillsammans lilla julafton och slår in klapparna och skriver rimmen och sätter sigill på. när det sen blir midnatt så sätter vi på radion, för varje år så spelar dom 'O, helga natt' de första minutrarna, och så sjunger alla med och inviger julen. sen är vi alltid i kyrkan på julafton och lyssnar på christmas carols och bla bla bla....."

idag kom mina föräldrar till mig och frågade: "du, Sara vi tänkte på en sak. hur gör vi med julen i år?"
ja, vadå? vad fan menar ni?
"ja, ska vi verkligen köpa julklappar till varandra i år? hade det inte varit lättare att vi kanske köper en gemensam familjepresent i form av ett pussel, som jag och far kan lägga för att det bara är vi som tycker det är roligt, och så får ni pengar istället?"

när jag får egna barn ska jag fira jul med folk som inte måste jobba hela kvällen och som inte går och sätter sig vid datorn efter julklapparna öppnats eller som somnar framför kalle anka. i december månad är det skam att vara en nilsson.

den här snubben ska jag lyssna på hela december

London














otur och idioti i en salig blandning

är äntligen hemma efter en helt fantastisk vecka i London. Det har varit väldigt intensivt med sightseeing, attraktioner och fest. Sömnen har varit i stort sett obefintlig. Har sett och upplevt tusen nya saker som varit helt breathtaking, men jag väljer nu att fokusera på det värsta på hela resan. Nämligen hemresan.

Jag var tvungen att sticka från Mukks flat innan fyra för att hinna till Liverpool Street Station, där jag skulle ta Stansted Express vidare till flygplatsen. Eftersom jag hade varit och kollat på the Dark Knight på IMAX kvällen innan (en bioduk på 26x60 meter, fyllde hela synfältet), så var jag och Mukk inte hemma igen förrän omkring 00.30. Inte lönt att sova då tänkte vi, vi ville ha lite kvalitetstid de sista timmarna.

Så resan börjar strax innan 4. Jag var trött och lite kinkig, då sömnen natten innan varit nästan obefintlig. Men resan till London gick så bra och jag hade koll på allt, så det var egentligen ingenting att oroa sig över. Mukk hade glömt sin adaptor på jobb, så jag kunde inte ladda min mobil som var stendöd, så jag visste att det skulle vara lite krisigt ifall det visade sig att något skulle hända. Men det gör det såklart inte.

Bussresan var ganska relaxing. Kylan gjorde att jag piggnade till lite. Ser att folk i bussen börjar hålla för näsan och vifta frenetiskt med händerna framför ansiktet. Fy fan vilken dålig mage som kan få hela bussen att må illa, tänkte jag. Det kunde ju inte vara något annat fel. Det fick det inte vara.

POFF! Hela bussen blir fylld av tjock rök och busschauffören stannar. Folk utrymmer, men jag ber till Gud att han bara kan fortsätta köra i tio minuter till. Icke sa nicke. Bussen brann. Nästa buss kom inte förrän en halvtimme senare och det visste jag skulle bli tight. Frågade en kvinna om hur långt det var kvar till stationen. "Well, that's quite far. Maybe 3-10 minutes walking." ja, men fan det var väl itne så långt tänkte jag som spenderat hela veckan med låna promenixer. Börjar gå. Det var första gången på hela veckan som jag var rädd för London. Ensam, blond, svensk flicka i en stad som bara nästan hade dött. Sprang genom ghettot och hoppades komma fram snart. Började bli lite irriterad när jag efter tjugo minuter frågade någon om hur långt det var kvar och att det fortfarande var 5 minuters gångväg. Första tecknet på att jag skulle missa planet.

Men jag kom fram! Försökte slappna av igen. Blev nästan arg på min egen noja när jag dubbelcheckade tågbiljetten. Hade köpt entur och en returbiljett när jag anlände till London. Läser på biljetten:
"Valid until 18 nov 08"
Hm... Det måste ju betyda att jag köpte den det datumet...
"From Stansted Airport To London Terminals"
Hjärtat börjar klappa och svetten börjar lacka. Jag kan väl inte vara så jävla idiotisk att jag slängt fel biljett?
Kollar i övre högra hörnet och läser ett stort fett jävla "OUT", som bara lappar till mig i ansiktet.

JÄVLA FUCKING JÄVLA SKIT. Har 8 £ på mig och en ny biljett kostar 18 £. Hör någon säga att det går bussar till flygplatsen för 8 £. Halvspringer lite trött och stressat och försöker hitta bussarna. Den jag skulle med isåfall gick precis. Nästa kommer om en halvtimme säger en dam, som även hon ger mig en lavett. Springer ner halvt förtvivlat till informationen och hör om man inte kan åka på biljetten ändå. Det står ju trots allt 2-way, vilket betyder att det finns en tillhörande returbiljett.

"You need two tickets if you've bought a return"
Ja men snälla snälla sir, jag trodde man kunde slänga den ena när den var förbrukad.
"But you've thrown away the wrong one!!!!!!"

JA MEN FUCK YOU, det är såna jävlar som du som gör att folk bor på gatan!! Han kunde inte ta mitt kort heller och se ifall det hade pengar på. Vilket jag tvivlade på, då jag inte hade speciellt mycket pengar på kortet när jag åkte ner och eftersom jag redan tagit ut 100 £ extra på resan. Han hänvisar mig till en automat, som inte den heller tar mitt kort. Jag går tillbaka, han hänvisar mig till samma automat men pekar åt ett helt annat håll. Jävla idiot. Jag behöver ta ut 10 pund. Förinijävlahelvete, säg att jag har tio jävla pund. Höll tummen så hårt att den blev blå. Jag hade ju inte kunnat ringa mina föräldrar om jag inte haft pengar, eftersom mobilen var stendöd. Nu gällde det. Tio pund trillar ut och jag hade kunnat börja gråta. Går tillbaka till informationskillen och köper min jävla biljett som jag redan betalat för.
"Where are you from? Are you Swedish?" ja.
"Yeah, you look like ABBA!"

Det sa han inte, men jag fick faktiskt höra två gånger på resan av helt olika personer att jag liknade Agneta. Tydligen har väl svenskar ett speciellt utseende.

Jag hoppade på mitt jävla tåg och tänkte försöka lugna ner mig igen med min iPod. Som just idag, just vid den tiden inte fungerar. Jag tänkte att den här resan kommer bli min död. Men sen gick allt som smort, jag bara gled igenom alla kontroller och kom hem till snö (som faktiskt gjorde mig riktigt fridfull) och tunnbröd och kokt medwurst och te utan mjölk. En timme senare blev jag bitter och saknade röda bussar och trevliga engelsmän och alla hus och attraktioner i storlek XL.


it's raining cats and dogs

ja men jävlar i havet vad det öser ner och blåser utanför fönstret. Gud pissar på oss idag, och som om inte det skulle vara nog så fiser han nästan omkull oss om vi lämnar huset.

Så jag gör det enda rätta idag. Jag lämnar regn och rusk, tar planet till London och... till ännu mer regn och rusk.

Vi ses nästa vecka

ni kan ju lyssna på...

the shins - new slang
&
bon iver - flume

...tills jag kommer tillbaka. hejdå

r-tard

alltså jag vill veta om det är fler som har samma problem som jag. jag kan sitta inne och snacka en hel kväll. när det börjar gå mot intressanta ämnen så finns det inget som hejdar. tror inte jag kan prata i hyperfart, men ja, det händer att jag känner mig vältalig när jag pratar inomhus. kan till och med få för mig att jag har telefonsex-röst. ganska sällan dock, men det kan fortfarande hända.

men så fort jag varit utomhus i kylan en stund, så pratar jag som ett jävla retard. jag vet inte vad det beror på. jag börjar läspa och kan inte uttala vissa konsonanter. jag känner mig lite lost och tappar ordförrådet. jag blir sex år igen. vad beror det på? fryser tungan så att jag inte längre kan forma ord? fryser hjärnan så att jag inte kan tänka klart i mina meningsbyggnader? alltså ibland känner jag mig fan full när det är kallt ute och jag gör ett tappert försök att föra en normal konversation.


bootylicious

Idag kom jag på att jag är väldigt omedveten om min vikt, och ställde mig därför på vågen för första gången på pisslänge. Under de senaste arton månaderna har jag gått upp 16 kg.

Någon kanske är chockad, en annan är kanske äcklad. Men jag är faktiskt säker på att de allra flesta just don't give a damn. Inklusive jag. Tror knappt ens att någon har märkt min uppgång. Och anledningen till det tror jag är att under tiden så har mitt självförtroende höjts i takt med kilona. När jag var liten blev jag kallad ett "anorexia-barn" på grund av min klena kroppsbyggnad och jag har alltid glädjts över varje extrakilo jag gainat. Och nu säger mitt BMI att jag är några kilo från övervikt. Fuck that, säger jag. Mät Jennifer Lopez BMI, så lovar jag att hennes rumpa leder henne till kategorin "fetma". Och säg att jag skulle gå upp dessa få kilo som krävs för att jag ska räknas som en liten knubbis. Jag hade haft noll motivation att gå ner igen. Om nästan ingen märker att jag går upp sexton kilo, vem skulle då märka om jag gick ner fem. Inte ens jag är så medveten om min egen kropp. Plus att jag har aldrig haft så fina bröst och så fyllig rumpa som jag har idag. Jag vill bara att folk ska inse att siffror inte är mer än siffror, jag har aldrig känt mig så snygg och så säker på min kropp som jag gör idag. Och för 1 ½ år sen hade jag aldrig tagit på mig så tajta och framhävande klänningar som jag kan göra idag.

Jag vet vad som har hänt mig de senaste arton månaderna, och vad som händer de allra flesta tjejer i min ålder. Jag har gått från en tanig flicka till en fyllig kvinna. Stå stolta istället för att gräva ner er.

england schmengland

Men följ min blogg med bloggkoll nån gång, fubbick!



Nu tror jag att jag har gjort något, så att ni kan följa min blogg via bloggkoll. Jag är ganska oteknisk när det gäller html.

Tänkte iallafall berätta lite kort för er om vad som väntar mig i veckan. På tisdag drar jag nämligen till min kusin i London. Vad vi är säkra på att vi ska göra, är bland annat att dra på spelning på onsdag. Vi ska se Frightened Rabbit som förband och därefter gamla goda Death Cab For Cutie. Vi ska se Rainman på teater, där Josh Hartnett spelar Tom Cruises karaktär. Sen har vi tänkt åka skrillor i Hyde Park, åka båt på upplysta Themsen på kvällen och gå på Jack the Ripper-tour. Och shoppa såklart. Och dricka Guinness. Fy farao vad jag behöver den här resan efter flera sysslolösa veckor. Ska försöka plåta några fina bilder som jag kan dela med mig av när jag kommer hem.

London is fucking calling!


väntar på ödet

det kommer ibland tillfällen då jag funderar över mina egenskaper... över mina egentliga färdigheter.

jag kan inte laga mat, om vi räknar bort nudlar och kaffe. inte köra bil. jag kan inte spela fler ackord på gitarr och keyboard än vad jag kan räkna på fingrarna. min sångröst är inget att skryta om och mina dansmoves är vad som brukar bringa ångest "dagen efter". ibland får jag höra att jag är duktig på vissa saker. har fått höra att jag är bra på volleyboll, men det är av folk som inte utövar sporten. om jag jämför med mina volleybollspelande vänner så kan jag kalla mig amatör. det händer att jag får en eloge för mina teoretiska kunskaper inom musik, men dessa komplimanger får jag antingen av någon som lyssnar på smurfhits eller av nån som inte vet skillnaden på bob marley och bob dylan. ibland ger någon mig lovord för mina fotografier, men jag kan egentligen knappt använda manuella inställningar på kameran. i skolan har jag alltid varit duktig, men mina avgångsbetyg visar att jag är en medelstudent. det händer att jag är känd som tjejen som kan dricka öl snabbt. men den första och enda ölhävartävlingen jag ställde upp i förlorade jag.

alltså jag vill verkligen inte låta missnöjd. jag tror att det är vanligare att man fattas någon särskild talang än att man är bäst på någonting. ingen är väl egentligen bäst på något. allting är relativt och jag är nöjd över att kunna lite om mycket. men jag är fortfarande road över att fundera på om man kommer hitta, eller vad man kommer att hitta för kall senare i livet. kanske blir det jag som kommer hamna på den nya 200-kronorssedeln.


jag älskar muck

Nu ska jag ta på mig något tajt. Ikväll dansar vi bland män i uniform.

min elvaårsdag

Året var 2000, det var en morgon i slutet på augusti och sommaren började sina...

Hela långa sommaren hade jag spenderat med Natti, varav halva tiden spenderades på hennes kickboard. Andra halvan av tiden ägnade jag mig åt att se på när hon själv gled fram mellan husen. Vi betraktade det som världens bästa uppfinning, och om du var riktigt riktigt kvick med kickarna, så kunde den gå lika snabbt som en cykel ... i uppförsbacke ... i femmans växel...  Jag behövde iallafall inte använda hjälm, vilket kändes supervuxet! (Jag var nämligen inte som alla andra barn, sista gången jag använde min rosa frigolithjälm var nästsista dagen i sexan. Ni anar inte hur stolt jag var den sista dagen på Ängaskolan, då jag kunde entra klassrummet utan skavmärken på hakan.)

Iallafall!

Under en lika lång period som jag och Natalie hade susat i kvarteren, ja lika länge så hade jag önskat mig min egen kickboard. Vi hade ju kommit mycket längre om båda hade kunnat åka samtidigt. Och vi hade kunnat köra på dem till skolan! Och jag hade kunnat skryta om den för min yngre grannkompis, som skulle få vänta ett bra tag innan hon fick en egen. Ja, ni förstår, jag hade stora visioner om denna kickboard. Och nu var dagen kommen då mina föräldrar hade alla möjligheter att göra min fantasi till verklighet.

Går upp på morgonen och ser ett STORT avlångt paket på frukostbordet. Mina föräldrar verkade väldigt engagerade och uppenbart stolta över presenten och ville helst att jag skulle öppna den direkt. Jag såg deras breda leenden och jag fick själv ett leende som sträckte sig från öra till öra. Jag börjar slita av presentpappret, och jo minsann! Det verkar som att mina föräldrar lyckats! Ser den långa, silvriga metallstaven, går upp i extas och sliter upp resten... "Precis vad jag alltid önskat mig! Det är! Det är! ....en enhjuling?"

...

Den 23 augusti 2000 blev en mörk dag i min kalender. Men jag gav mig fan på att lära mig att cykla på den där jävla enhjulingen. Den halvhjärtade entusiasmen varade i ungefär en vecka, sen blev jag så förbannad på fanskapet och slängde den i garaget. Och om jag minns rätt så ligger den där än idag, mellan pulkor och ruttna brädor...


gammal är äldst

imorgon ska jag och brorsan köra ut till farmor i ingelstorp och hylla hennes 87-årsdag. far har varnat oss att hon varit lite deppig på sistone, då många av hennes kompisar har gått bort. förutom en, som istället drabbades av en stroke som gjorde halva henne förlamad. vill ni veta vad vi har köpt till en gammal gumma med dödsångest? ett senilsnöre. bara. jag måste berätta vidare hur fruktansvärda mina föräldrar är på presenter i ett annat inlägg.

"vad tycker du om den?"

jag pratade med jessica i norrland för bara en liten stund sen. vi uppdaterade varandra med diverse intriger och händelser i söder samt i norr. jag öppnade mitt hjärta för henne och berättade hur stolt jag var över mitt agerande i helgen. jag var ute och roade mig i lördags och fick erbjudande från två gamla flammor (om jag verkligen har mage att kalla dom för det) att följa med dessa hem. jag tackade vänligt men bestämt nej till de båda förslagen.

ni förstår innebörden? ni som känner mig inser storheten med mitt handlande? min fyllekåta är botad! (fyllekåta? ...verkligen? fyllekåthet? ...iallafall)

Jessica var inte lika imponerad. Hon påminde mig om att alternativ ett självutnämnt sig som en ringrostig älskare och att jag själv utnämnt alternativ två till en ringrostig älskare efter diverse sadistiska lekar, som har utvecklats till traumatiska minnen.

Jessica säger:

så vi kan väl snarare dra slutsatsen att köttet inte var bra på marknaden i helgen

ja, vad har jag egentligen för höga tankar om mig själv. min fyllekåta är en del av mig, som är obotlig och som jag fortsättningsvis kommer att stå stolt över.


Återvinn och rädda planeten! Plantera ett träd och rädda jorden! Köp en filt och värm en isbjörn!

jag har varit så extremt jävla sötsugen på att blogga på sistone. men jag har hejdat mig när jag har läst andra bloggar. min största fasa är att bli en av alla dessa grötmyndiga bloggar, som går ut på att anteckna alla livets självklarheter och klichéer. det värsta är att när detta antecknas, så slår jag vad om att dessa bloggare tänker att "Herregud, jag har kommit på livets stora gåta! Äntligen har världen fått ta del av någon som vågar uttrycka sina åsikter på ett målande och beskrivande sätt, genom att lägga in udda adjektiv såsom 'fantastiskt', 'häpnadsväckande' och 'himla fint'... Jag myntar för helvete nya begrepp!"

Jag talar om dessa bloggar som ambitiöst talar om att kärlek - det är något alldeles speciellt som du ska ta vara på. Och varför finns egentligen krig? Våld löser inga problem. Men i och för sig, i krig och kärlek är allt tillåtet har jag hört. Det är dåligt att äta kött, för det innebär att djurs liv måste sättas till. Och det är elakt att plåga djur. Och att vara elak är dåligt. Och det som är dåligt, det är inte bra.

Självklart är jag inte den som har bredast perspektiv på världen och det är därför jag är skraj för att börja blogga igen. Om jag blir lika klichéartad, så är det inte längre okej för mig att skratta åt alla krönikor och unika livsåskådningar som skrivs. Och att få göra det är trots allt en av anledningarna att jag överhuvudtaget orkar ta mig ur sängen på morgnarna.

Så... för att detta inte ska hända. Ge mig lite tips! Någon som vet hur man hittar inspiration att skriva inlägg efter inlägg utan att tappa glimten i ögat? Jag har redan kört bajs och blondinsara, men där tappade jag gnistan fortare än kvickt. Vad vill ni höra?

framtidens början

det är med stora portioner hat och en liten skopa kärlek, som jag ger min välsignelse till jessica och jessica att fly skåne.

för någon vecka sedan bestämdes det nämligen att vår alles jävliga Juhlin, den 22 september, ska bli norrlänning. 120 mil är inte riktigt okej. och idag ringer Mukk från Stockholm och berättar att hon fått både boende och jobb i London, vilket innebär en kort visit i Sverige för att hämta sina tillhörigheter, för att senare i nästa vecka resa över havet och bosätta sig.
 
jag vet inte riktigt vad som är sorgligast. dessa tu ligger med god marginal på min topp 5-lista av närmast stående vänner. det skulle tänkbart kunna vara svårare om några halvbra polare tog sitt pick och pack och stack, då det förmodligen skulle innebära ett slut på en vänskap. för Jessica och Jessica är jag fullkomligt övertygad om att jag kommer att ha kvar, var dom än bestämmer sig för att landa. jag kommer att hälsa på, och om inte ekonomin sviker så tror jag inte att det kommer bli alltför långa perioder mellan våra visiter. det kan ju faktiskt vara positivt att ha lite kontaker runtom i världen, nu vet jag var jag ska bo ifall jag blir sugen på big ben eller norrlands guld!

men visst känns det. det är två personer som jag i åratal haft på cykelavstånd. två av en handfull personer som förmodligen känner mig utan och innantill. två olika vänskaper vars historia räcker sex respektive nitton år bakåt i tiden. vad fan, den ena var till och med i samma rum som mig när jag förlorade min oskuld. går inte att förneka att vi delar mycket.

men gud vad jag uppmuntrar deras val. ja, gud ja. jag tycker det är så häftigt att de vågar slänga sig ut i ovissheten. jag hoppas innerligt att jag kan visa samma kurage inom ett halvår. telefonavstånd är faktiskt inte fy skam.




Tidigare inlägg Nyare inlägg