känner mig lite grubblig ikväll. kom precis från holmbergs avskedsfika. inte förrän nu börjar livsångesten komma krypande hos mig. kanske för att skolorna börjar, kanske för att alla far och flyger iväg. det är seriöst inte många som stannar i krokarna! idag var det sista gången jag såg holmberg, som bosätter sig i Luleå i 5 år. sista gången jag ser Julian på ett tag, som i övermorgon sticker till Norge, för att sedan komma hem och mellanlanda i jul innan han drar jorden runt. och där ska anton också med. och mukk sticker förmodligen till england. olsson också. jessica förmodligen till övik. och hannis sticker till karlstad. kriss sticker till nya zeeland och freddy har åkt till schweiz, dit eventuellt viktor också drar. stephanie letar lägenhet i borås. niclas har stuckit till usa. jannie också. fredde sticker tillbaka till sthlm, där natha har varit alltför länge. sissela sticker tillbaka till norra norrland och pernilla lär inte stanna i ystad speciellt länge till. nu umgås man klart mer eller mindre med människorna, men det känns ändå som att det är många epoker som tar slut samtidigt. klassen är liksom borta. nyheterna säger att det inte blir något division 2 och förmodligen blir det inte mycket till damlag, vilket sätter stopp för även den epoken. såna man umgås med i skolan och på träningarna, men inte så mycket själva, det kommer ändå kännas att det försvinner. det enda sättet att slippa saknaden på samma nivå är kanske att själv slänga sig ut? vilket jag förhoppningsvis kommer att göra. jag är verkligen inne på californien och jag börjar inse att jag förmodligen kommer att genomföra resan. i annat fall kommer jag att ångra mig bittert. ja, så får det bli. california, here I come. ni andra ser jag när tid och rum kommer överens.

och när det gått så långt att kvarteret blitt för trångt, ska jag lämna mina spår