här firade jag min midsommar. man kan ju inte annat än älska det.

att det inte blev något typiskt midsommarfirande gjorde faktiskt ingenting. nypotatisen ersattes med makaroner och sillen ersattes med lax. den ljuva sommarklänningen ersattes med en body från gina och dansen flyttades från midsommarstången till Pelles bar på Baden. Nubben skippade vi och höll oss istället till Norrlands hela kvällen och blommorna i håret var bara spårlöst försvunna.

Men vad som kändes mysigt och midsommaraktigt, var vädret och stämningen. Efter att under sju timmars färdresa inte sett annat än piskande regn, gråa perronger och snuskiga pittfyllon som säkert tänkt att "det är bara midsommar en gång om året" precis som de tänker att "det är ju bara påsk en gång om året" och "det är ju bara tisdag en dag i veckan". Ja, efter en sådan resa, där alla tåg och bussar var smockfulla och svettiga, så var det skönt att komma fram till ett soligt och svalt Smögen. Att strosa runt i vad som kunde misstas vara Saltkråkan, kändes bara så midsommar det bara kunde bli.

Hela helgen var faktiskt bara så fin. Midsommardag spenderades av totalt utmattade deckningar på diverse klippor, för att senare på kvällen träffa Olle från SiESTA!-festivalen och hans polare Daniel, som vi drog runt och dansade och drack med halva natten. dagen efter det blev det jordgubbar och choklad och chips på dagen, för att stilla PMS-behovet. kvällen bestod naturligtvis av ytterligare en utgång och ärligt talat; jag måste tillbaka till Pelles bar. Först kom Gavin deGraw - I don't wanna be pumpades ur högtalarna. Sedan kom Wonderwall, följt av Cranberries kända Zombie. jag kunde inte sluta undra hur DJ:n kunde veta att jag hade sådana sjuka associationer och nostalgiska känslor för exakt varje låt han spelade. förutom möjligtvis "chicken dance". Vad som utmärkte Pelles bar i övrigt var väl också hur absurt många givmilda killar det fanns och hur stor andel som var PSB.

jag kommer tillbaka.