jag var bara tvungen. att skriva ett blogginlägg för första gången sen 2000-frös-ihjäl. tja, det har varit rätt längesen iallafall!

ja, jag var tvungen o skriva ett inlägg som hyllning till det här underbara livet som nyutexaminerad student och veckorna innan dess. det är vi som är livet nu och vi kan styra det och oss hur och vart vi vill. vissa väljer att tjäna kosing, andra chillar igenom hela den härliga svenska sommaren, någon flyttar, någon reser och de flesta gör någon egen form av kombination av alternativen.

jag har valt att ta det relativt lugnt nu efter ett hektiskt sista-år. jobba lite då och då på stadens äldreboende, varva det med lite roadtrips och utflykter och fester och passa på att leva under den kanske bästa perioden i livet. kan inte komma på någon gång förr som jag satt på lite musik och direkt fått fjärilar i magen av att jag mår så bra. och aldrig förr tror jag att jag varit så blödig att jag fällt tårar gjorda på lycka och välmående.

det är bara att läsa min dagbok från de senaste veckorna, så är det inte konstigt att man mår som man gör. det går att läsa om den underbara balen på slottet med den finaste baldejten man kan tänka sig. vidare så läser jag om siestafestivalen, som bestod av underbara mirakelfyllor, skön musik, hjärtliga skratt med min vapendragare julia och lite festivalkärlek som grädden på moset. om inte det vore nog, så har jag i detalj berättat om min fantastiska studentvecka, där ölbrännbollen var sjukt spexig, lärarmiddagen så kalas den kunde bli och såklart den stora studentdagen. Ja, jag har tagit studenten och plötsligt så känner jag mig så lätt att jag hade kunnat lyfta när som helst. Att säga adjö till klasskompisarna var inte så jobbigt som jag trodde, för jag vet att jag kommer hålla kontakt med dem jag vill träffa. Jag har några av mina allra bästa vänner i klassen och bara en vecka efter så har jag träffat närmare tio stycken från klassen, som jag inte vill släppa i första taget.

sommarfestivalen i simrishamn var ju inte dum den heller. hela parken och alla människorna kändes så himla party efter ett halvt flak och hela kroppen skrattade i takt med trubadurer och skönsång, jag skrattade med Kapten Röd och andra diverse rappare och avslutade med att skratta åt kvällens sorgligaste rådjur.

Denna tiden har ju inte blivit sämre av att vi blivit så fruktansvärt bortskämda med högsommarvärme, dagligen strålande sol och brunbrända ben och solblekt hår. Och kommande tid blir ju inte heller sämre av att jag ska till Sveriges sommarstad Smögen på midsommarhelgen och förmodligen träffa Rex husse igen.

Jag tycker att André Lill kan sammanfatta alla mina känslor väldigt bra i ett kort och numera välkänt citat:
 
Living the dream!