det kommer ibland tillfällen då jag funderar över mina egenskaper... över mina egentliga färdigheter.

jag kan inte laga mat, om vi räknar bort nudlar och kaffe. inte köra bil. jag kan inte spela fler ackord på gitarr och keyboard än vad jag kan räkna på fingrarna. min sångröst är inget att skryta om och mina dansmoves är vad som brukar bringa ångest "dagen efter". ibland får jag höra att jag är duktig på vissa saker. har fått höra att jag är bra på volleyboll, men det är av folk som inte utövar sporten. om jag jämför med mina volleybollspelande vänner så kan jag kalla mig amatör. det händer att jag får en eloge för mina teoretiska kunskaper inom musik, men dessa komplimanger får jag antingen av någon som lyssnar på smurfhits eller av nån som inte vet skillnaden på bob marley och bob dylan. ibland ger någon mig lovord för mina fotografier, men jag kan egentligen knappt använda manuella inställningar på kameran. i skolan har jag alltid varit duktig, men mina avgångsbetyg visar att jag är en medelstudent. det händer att jag är känd som tjejen som kan dricka öl snabbt. men den första och enda ölhävartävlingen jag ställde upp i förlorade jag.

alltså jag vill verkligen inte låta missnöjd. jag tror att det är vanligare att man fattas någon särskild talang än att man är bäst på någonting. ingen är väl egentligen bäst på något. allting är relativt och jag är nöjd över att kunna lite om mycket. men jag är fortfarande road över att fundera på om man kommer hitta, eller vad man kommer att hitta för kall senare i livet. kanske blir det jag som kommer hamna på den nya 200-kronorssedeln.